Gretli & Heidi

Koskällor, klanger, skålar och kvinnoröster som trånande ekar över de imaginära alptopparna... Genom Gretli & Heidis försorg förflyttas vi i blixthastighet till ett fantasi- Tyrolen med höga berg och djupa dalar - och konstiga musikinstrument. Catharina Backman och Carin Bloms germanska alter egon har en stor humorpotential, i det att de tidigare i varietékontext joddlat, spelat på en mängd olika glas, dragspel och så vidare iklädda tyrolerklänningar.

Det kan vara kul i små doser med lite tyrolerironi naturligtvis, men... På denna skiva finns betydligt mer än så. Redan från andra stycket, "Sanctus", slår ett allvar igenom i glasserenaden. Och på efterföljande "SOS" likaså. Här är det mollstämt och faktiskt extremt stämningsfullt.

De bisarra glasklangerna och blåsljuden pulserar långsamt, likt en döendes blodomlopp. I "Die Steinzeit" likaså. Stor dramatik i avskalad form, med tonala indikationer om ett känslomässigt drama någonstans på närmaste Bierstube. När deras röster sakta kommer in i ljudbilden tillsammans med en flöjt är det som att se en bortglömd filmisk drömsekvens signerad en ung Dario Argento. Lite skrämmande, helt eget och definitivt framkallande ett svagt obehag.

Mörk dramatik i koncentrerad, kondenserad form alltså. Någon form av cirkuskonnotation finns också på skivan, men det är långt ifrån den så kallade nycirkusens självdistanserade ironi. Här är det hjärta och smärta som gäller - på riktigt.

På "Hinterhalten" kommer joddlandet igång ordentligt och det är en riktigt angenäm sångform. Men här blir de tu tyvärr frestade att utöva en form av röstekvilibrism som inte tilltalar mig alls. Att joddla korrekt är mer än nog.

Stycket "Gretli & Heidi" är en programförklaring på svenska om livet som tyrolertöser. Joddlas görs det även här men i en mer traditionell kontext (men med konstiga glasljud i bakgrunden såklart). Här joddlar de nu korrekt och det är uppenbart att de är bra på det och att de själva njuter av det.

Klockor och skålar slår an rytmerna och takten i stämningsfulla "Vinterresan", ett av de starkaste spåren på skivan. Det är en märklig form av internationell musik, som skulle kunna komma från Mongoliet, Sydamerika eller Centralafrika lika gärna som från Tyrolen eller Stockholm. Enkla perkussiva mönster med kvinnlig stämsång ovanför. Här blir det återigen tydligt att avsaknaden av ironisk humor är en förutsättning för riktigt bra musik av det här slaget. Subtil humor, ja. Blatant ironi, nej. Tjejernas egen "glasharpa" (med 27 glas i!) framträder här som en kosmisk klangmaskin med ödespotential och det hela låter fantastiskt bra.

Samma betyg gäller även "Den Anker Lichten" och många av de andra styckena. De spröda klangerna väller ut och tar över alla musikaliska förväntningar med unika och tvära kast. Dragspelet i "Den Pils in der Ötzi" och "Sybehörsaffären" bygger vidare på glasharpans strukturer och pumpar in rytmiskt liv i detta synnerligen angenäma fantasifoster. Två tvättäkta tyrolertöser i musikaliska alphyddor fulla av livs- och spelglädje.

Carl Abrahamsson / Tidningen Kulturen

Gretli & Heidi / Tidningen Kulturen